Matilda Härnälv

Har så mycket funderingar kring jobbet som snurrar runt i huvudet just nu... Jag har fått höra att de tre första månaderna som sjuksköterska är förjävliga och man mår skitdåligt, från mitt perspektiv så stämmer detta helt och hållet. Jag känner mig värdelös och det har jag gjort i perioder ända från att jag började. Det är ett otroligt krävande arbete man gör på MAVA och stressen som ibland uppstår är ofattbar... När jag började fick jag höra att "det är bara att vänja sig, det är så det är här" när man inte fick någon mat i magen på en hel dag. Detta är för mig sjukt, jag funkar inte utan mat, vem gör det egentligen? Men "det är så det är". Man känner så fruktansvärt stort ansvar över sina (ofta väldigt sjuka) patienter så man hinner seriöst inte ens tänka på att sätta sig ner och äta ibland. Det är inte okej.

 

Men det största problemet för mig är ändå inte att jag ibland inte får mat i magen. Jag tror faktiskt inte att jag trivs helt enkelt. Arbetsättet passar inte mig i nuläget och som sagt, ansvaret känns för stort. Jag har ofta ångest över att åka till jobbet och ibland har jag också ångest när jag åker hem efter jobbet. Jag har inte varit på MAVA länge så jag står i dilemmat om jag ska byta arbetsplats eller stå ut och se om det blir bättre, vilket jag tyvärr inte tror att det blir... Många säger att de var nervösa och skraja hela första året på MAVA och att det sedan blev bättre, det kanske hade varit så för mig också, men är det värt att slösa ett år av mitt liv på att må så sjukt dåligt över något som jag borde vara förhoppningsfull och engagerad över? För det är också problemet när jag mår dåligt på jobbet, engagemanget finns inte där, jag orkar inte bry mig så mycket som jag egentligen vill. Detta är ju varken bra för mina patienter eller mig. Att jag i regel har så härliga kollegor gör ju saken lite svårare. Och vissa dager är såklart bättre än andra och jag tycker det är kul vissa dagar, men de bra dagarna väger tyvärr inte upp de dåliga, som verkligen kan vara riktigt riktigt dåliga. 

 

Det är så svårt men ändå så lätt, jag ska ju fasen inte behöva må såhär dåligt över jobbet! Jag har en del alternativ att välja på, jag tänker inte räkna upp dem här då jag inte bestämt mig för hur jag ska göra än... Kände bara att jag måste skriva av mig lite, pratar redan mycket med familj och bästis om detta och de stöttar mig. Det är bara en svår situation på ett sätt när jag bara jobbat på MAVA i runt tre månader, det är inte alls länge och erfarenheten är otroligt bra att ha med sig, men till vilket pris? Jag är ledig i helgen så jag ska bara fundera och landa lite, så får vi se vad jag kommer fram till! Tur jag har så fin kille, bästis och familj som finns där för mig när jag behöver ventilera alla miljoner tankar som flyger runt i huvudet! ♥

 

Kram!